BLANDAD PLATS

I måndags morse började jag på ett nytt uppdrag, jag ska skriva en barnpjäs till en grupp som har replokaler här i Bagis. Så det är först nu när helgen ger mig timmar över och det har blivit söndag som jag tänker efter. Försöker hålla kvar känslan. Men också släppa den lös. Vad betyder det egentligen att göra Bagisgrillen som pepparkakshus? Är det "bara" en rolig lek. Eller är det mer än så?

Jag har fastnat för vad Jorun skrev i sin krönika: Jag tänkte avsluta den här texten med prinsesstårtan i centrum, ingen som inte bor här fattar den. En tårta? Med en utslängd ros? Men alla som bor här vet vad det är, man kan säga att det är vår egen hemlighet. Rosen, med de olika världsdelarna är alla de olika människor som bor här med våra olika erfarenheter och tårtan är det som kopplar oss samman.

Det finns kanske en slags lokalpatriotism som inte har nånting med nationalism att göra. Som inte handlar om att stänga ute dom som inte fattar, eller inte bor här, utan som handlar mer om att vi som bor här tar oss tid och kraft att se oss själva och vår lilla plats, se den och berätta om den på våra egna villkor?

Och då är det inte viktigt att framställa Bagis som perfekt eller problemfritt. Då borde all möjlig mänsklig sorg och skräck och kärlek och glädje blandas i den berättelsen.

Häromdagen var Ingrid och jag ute och gick. Det ska ju bli vandring med Marika på lördag, och vi tänkte försöka hitta ett hus i Bagis där min pjäs kunde tänkas utspela sig. Och ett sånt hittade vi faktiskt (även om vandringen faktiskt kommer att ta en annan väg på lördag) - det är höghuset i korsningen Rusthållarvägen/Fogdevägen. Det finns affärslokaler i bottenplanet. En återvinningsstation intill. Ingrid blev helt förälskad i hissen. Själv klättrade jag upp på sopcontainern. Som Nadja gör i pjäsen. Litet manuscitat:

NADJA:
Vet du varför hålen är så små?

KATERINA:
För att man ska vika ihop kartongerna.

NADJA:
Nej för att annars kryper dom hemlösa in och lägger sig.

KATERINA:
Har du hittat på det?

NADJA:
Vi har pratat om dom i skolan.

(Katerina är tyst en stund. Sen fimpar hon mot väggen.)

KATERINA:
Det är ett jävla snackande om dom hemlösa bara för att det är jul, tror dom att alla andra människor är så förbannat hemma då? (Ser sig om efter en plats att lägga fimpen på. Hittar hon någon eller tar Nadja hand om den?) Tror dom att hemkänslan är så stark i det här landet va?

Nu har jag ägnat fyra timmar åt att försöka varva ner.

Och kanske kommer resten av kvällen också gå till det. Europe spelar The Final Countdown på min dator och jag har stängt av airporten så att jag överhuvudtaget inte KAN gå in på internet. Jag har gjort allt jag måste göra. Jag ska inte prata mer med stadsdelen. Inte mejla fler journalister. Inte ringa mer till Andreas och inte hämta fler affischer. Jag har promenerat. Ätit. Badat med det speciella badsaltet jag fick av min väninna på Tidagränd.

Jag har skrivit ut en ny utskrift av scen 9. Jag har skrivit ut en ny ren version av försättsbladet och skrivit dit dom viktigaste frågorna. Varför skriver Katerina på det där flygbladet? Vem är det som ska träffa vem i den nya scen 14? Och vad händer med ängeln på slutet?

Och nu skriver jag här till er. Sista stationen innan jag börjar skriva den allra sista skrivvändan. Sista undanflykten för att inte börja. De sista skrivdagarna innan manuset går iväg till dom som ska läsa det för oss och mig och er alla den 26/4.

Dagens bästa minne: hälsade på på Såpbubblans förskola, och medan jag satt där med Johanna och Yvonne och pratade datum och utställningen på bibblan och ditten och datten så stannade vi hela tiden av vårt samtal och tittade på masken i stället. Masken i spaden. Daggmasken som vi tog i handen. Som barnen turades om att hålla i spaden. Kanske kryper den lite, säger Johanna, man vet inte. Och jag känner att jag också vill gå på Såpbubblans förskola och hitta mask. Måste bara koppla upp mig igen först för att kunna lägga ut det här blogginlägget……

När vi hade vardagsrumsläsning av mitt manus härom veckan så pratade vi om att Julens ängel borde få lite mer utrymme. Så jag låter honom fortsätta att utforska rummet och lägenheterna. Han provar lite sorgset och längtansfullt på människornas vardagsattiraljer.

Plötsligt hände det något: Han är hemma i Katerinas tomma lägenhet. Hon ringer hem för att få tag i sin dotter Nadja. Men Nadja är ute på gården och leker med krubbfigurerna om ni minns dom. Dom som Torsten slängde ut när hans fru inte ville fira jul med honom.
Så när det ringer i telefonen i den på människor tomma lägenheten så står julens ängel där och lyfter på luren. Men han kan inte prata… så han står bara där och håller i luren och Katerina blir först förbryllad och sen riktigt orolig. Hon lägger på och skyndar hem.
Och när hon kommer hem och hittar sin dotter på gården tillsammans med grannen och krubbfigurerna så skäller hon förstås på grannen. Och i mycket liten skala så kan man säga att Julens ängel faktiskt har klantat sig. Gjort nåt dumt. Skrämt upp dom. Förut trodde jag alltid att julens ängel, om han alls lyckades påverka människornas liv skulle göra det i positiv riktning. Nu verkar det som om han börjar ställa till det för dom…. Hmm.. Intressant.