BOPLATSEN

En blogg om att bo på en plats, om att hitta hem och ibland om att komma bort.

I Bagarmossen är man granne med vildmarken

Fågelbajset får Ture att stanna på filten

Vi glömde skiftnyckeln - pappa får rycka ut med bilen när styret lossnar

Några lediga dagar innan vi lämnar Bagarmossen och beger oss ut till skärgården prövar vi lite av vad Nackareservatet har att erbjuda sommarlovslediga barn och föräldrar. Och utbudet känns snudd på oändligt. Först tar vi en utflykt till Söderbysjön där några vänner redan är. Det är nära och lätt att ta sig dit med fötter, cykel eller barnvagn. Och det är ju så fint där och mysigt på något sätt. Men jisses vad där är fågelbajs! Jag och min yngste son håller oss på filten hela tiden. Kunde man verkligen inte ge några ungdomar sommarjobbet att kratta bort fågelbajset.

Nästa utflykt prövar vi att ta oss till Hellasgården och Källtorpssjön med cykel. 7-åringen tycker det är spännande att cykla och 4-åringen trivs i cykelkärran. Vi tar matpauser och andra pauser när benen är trötta. Efter några långa backar är vi äntligen framme. Runt Källtorpssjön kan man bada från klippor och stränder på många platser. Vi testar badplatsen vid Hellasgården. Den är full av folk men det känns ändå som ett schysst badalternativ. För riktigt små barn är kanske nackdelen att det snabbt blir djupt men mina något större gillar badplatsen. De försöker fånga små aborrar och hoppar mellan stenar strand och vatten. Innan vi cyklar hemåt äter vi på restaurangen och jag tror vi alla är nöjda med utbudet förutom att 2 pannkakor känns lite i minsta laget för en hungrig 7-åring. På hemfärden lär vi oss att en skiftnyckel ska tas med på längre cykelturer i naturen. Vi har ingen såklart och när 7-åringens styre lossnar så blir det lite besvärligt. Med lite nödlösningar kommer vi till parkeringen till Söderbysjöns golfklubb. Barnens far kommer till undsättning och vi kan cykla sista biten hem.

Annat vi vill men inte hunnit prova i sommar är cykelturer till Strålsjön och Sandasjön, vandra en bit på Sörmlandsleden och hyra kanot vid Söderbysjön.

Nu tar vi vårt pick och pack och flyttar ut i skärgården ett tag men i Augusti hoppas vi hinna med lite till i Nackareservatet. Det känns verkligen som om man bor granne med vildmarken här.

Annika Fundin skrev förra sommaren om roliga saker som man kan hitta på i sin krönika Kvar i Bagis.

Lägg till kommentar

Länge sedan och många tankar

Det var länge sedan jag skrev ett blogginlägg men nu är det dags att börja blogga igen. Jag kommer fortsätta att prata om hemkänsla här i Bagarmossen. Men även blogga lite om vårat nästa stora projekt som jag börjat söka pengar till. Mer om detta kommer nästa vecka.

Idag nöjer jag mig med lite vårbilder från Bagarmossen.

1 kommentar

HEMMA - mosaiken i kyrksalen

Så här fin blev den, HEMMA - mosaiken med bilder från olika hem i Bagarmossen. Den finns på väggen i kyrksalen i Bagarmossens kyrka på Lagaplan. Missa inte chansen att gå in där och se den när du är i Centrum. Den kommer att sitta där tom den 12 maj.

Sen hoppas jag att jag hittar en ny plats för mosaiken där jag kan sätt upp den ett tag och jag tänker också att den ska få växa lite för varje nytt ställe den hamnar på.

Jag har tänkt på vårdcentralen här i Bagarmossen som ett ställa att ställa ut den på. Har ni några bra idéer på andra platser?

Lägg till kommentar

Väldigt glad och väldigt arg - på en och samma gång

Igår var det lördag. Isa och jag från bagis.nu och Max från Greenmap satt på biblioteket några timmar. Jobbade lite, informerade lite och pratade lite. Och då var det lite av något som jag ofta saknat här i Bagarmossen. Något som fanns mycket av i Malmö när jag bodde där. Platser att gå till där möten ägde rum. Där man träffar dem man känner bra, de man halvkänner och människor man inte känner alls.

Och så var det på biblioteket igår. Och så sa jag att här borde vi sitta flera lördagar, det var ju hur trevligt som helst. Att biblioteket är nästan den enda plats som finns i Bagarmossen dit alla kan gå. Och så ska de bara ha öppet en enda lördag till. Sen ska pengar sparas in och inget lördagsöppet på biblioteket i Bagarmossen mer.

Det borde bli fler platser att gå till i Bagarmossen, fler ytor där möten och samtal kan äga rum. Dit man kan gå och bara ha trevligt. Det skapar hemkänsla om något. Man skulle öka bibliotekets öppettider på lördagar, ha ett fik där, fler utställningar, författarträffar och berättarkvällar. Det behövs mer i Bagarmossen, inte mindre. Jag vill inte alltid åka in till stan för att uppleva något kulturellt. Istället så stryper man det lilla som ändå finns här.

Jag har flera gånger tänkt hur mycket jag tycker om biblioteket i Bagarmossen och de som jobbar där. Hur mysigt det är att gå dit med barnen och hur mycket de gör med så lite resurser. Och framför allt hur de alltid tagit emot oss och våra projekt och ideer med öppna armar.

Lägg till kommentar

Jag tror...

att hemkänslan får oss att ta form , att veckla ut oss och att ta plats. Jag har pratat med Yvonne (som också jobbar med hemsidan och pepparkakshusprojektet) och det började med att vi tittade på bilder från hennes lantställe. Bilder som hennes sambo tagit. Men så såg vi dom andra bilderna, de som hennes morfar tagit. Det kändes helt klockrent på något sätt. Alla berättelser och minnen hon hade därifrån som bara bubblade ut. Och lantstället var verkligen inte bara ett lantställe längre, det var så mycket mer. Det måste vara hemkänsla. (Yvonnes hemkänsla ingår i vår utställning)

Min sambo och jag och våra barn åker titt som tätt till landet. Min sambo har varit där sedan han föddes. Det var hans mamma och pappa som byggde huset på tomten på ön. Och mormor och morfar hjälpte till. Och det är samma sak där. Han tar form och blir till. Om och om och om igen. Så är det att vara hemma tänker jag.

Vi har inte alla i oss de där platserna med det där alldeles speciella sammanhanget. Jag är en av dom som inte har det. Men också jag hittar något och tar form. Också jag hittar en punkt där jag kan säga
-Jaha, där är jag

Lägg till kommentar

Mina boplatser

Lillgårdsvägen i Tungelsta
Gnejsvägen i Västerhaninge
En lägenhet med utsikt i Handen
Midgårdsvägen i Handen
En säng i ett vardagsrum i Handen
Slätbaksvägen i Årsta
Ett rum vid Gullmarsplan
Hallandsgatan på Söder
Götgatan med toalett i en korridor
Skurups Folkhögskola
I en låda ovanpå Caroli City i Malmö
St Knut i Malmö
Nordens folkhögskola, Biskops-Arnö
Getfotsvägen i Gubbängen
Möllevångstorget och 14 grader plus på vintern
Lönngården i Sofielund
Björkgatan i Malmö med egen uteplats
Stamgatan i Östberga
Skansvägen 1 i Nynäshamn, ett litet rött radhus
Svartågatan 45 i Bagarmossen

Genom åren har det blivit ganska många boplatser. Om jag räknar lite enkel matematik så har jag i genomsnitt bott 2.25 år på varje boplats. Jag funderar på om det spelar någon roll för mitt förhållande till den där HEMMA-platsen. Jag har inte så lätt att hitta den upptäcker jag nu. Jag har minnen från alla de här platserna och alla människor jag mött och lärt känna. Jag tycker om platser. Jag tycker om att upptäcka dem , undersöka dem och jag fantiserar ofta om människorna där. De som finns innanför väggarna. Jag är lite besatt av det här med HEMMA och att ha ett hem, av vad människor gör och hur människor gör. Kanske är det för att jag själv har svårt att hitta den där känslan i mig själv.

2 kommentarer

Rotar runt lite i gömmorna...

...här på bagis.nu. Jag hittar några dikter av Mads Rydman och ett barndomsminne av hans son Rustan Rydman.

Tänker att det passar bra nu när vi samtalar om hemkänslan, den som vi bär med oss och den som finns här och nu i Bagarmossen.

Fastnar också för det här fragmentet ur Flytten till Bagis"

”Ja. Det är väl så. Alla våra minnen det är liksom.. det är inuti. Liksom. Det är det bagaget vi har. Det andliga och spirituella och sådär. Det är ju det som har liksom mest betydelse. Så det känns bara viktigt. Att har man sig själv så har man allt. Och resten kan man liksom bygga till.”

Lägg till kommentar

Alla dessa fantastiska berättelser

De senaste veckorna har jag tittat på bilder och pratat minnen och hemkänsla med några människor i Bagarmossen. Och den ena berättelsen efter den andra tar form. I ett kuvert ligger håret som en 4-åring klippte av sig 1958. På en bild sitter mormor, mamma och dotter framför torpet som de själva byggt. I en stad i södra Marocko finns livet och kvinnornas utflykter med barnen till bergen vid havet. I Djibouti är familjen stor och huset de bor i rymmer alla. En annan har en bonad som sparats och ramats in och följer med till hemmet här i Bagarmossen och en buss från tonåren i Arvidsjaur som plötsligt rullar i Bagarmossen. En flicka springer barfota på solvarma klippor i folkhemmets 70-tal och nu gör hennes barn detsamma.

Jag tänker att det är det vi gör, samlar berättelser här i Bagarmossen. Alla möjliga berättelser. Och det känns fint på något sätt. Och det är inte bara i det här projektet utan i alla våra tidigare projekt också, kanske började det med "Flytten till Bagis", kanske var det ännu tidigare. Alla dessa fantastiska berättelser om oss människor här.

Vi borde kanske göra en bok med berättelserna från Bagarmossen.

3 kommentarer

Minns ni bussen från Vittjåkk?

För ett tag sedan skrev jag om bussen från Vittjåkk som stod parkerad på Stångåvägen i somras och höstas.

Igår fick jag ett mejl från Carina som minns den från Arvidsjaur under 70-talet och hon berättar det här.

"Jag kommer från Arvidsjaur och bussen kommer ursprungligen därifrån. På 70-talet när jag var tonåring så gick denna buss varje helg och under sportlov och påsklov i regelbunden trafik till och från fjället Vittjåkk som ligger ca 1 mil utanför Arvidsjaurs samhälle. Där kunde man åka slalom, längdskidor (finns ett spår hela vägen till samhället), servering, pulkbacke, grottor där man bara kan lapa sol och givetvis husvagnsparkering för "långväga" skidgäster. Resan med bussen kostade 5kr enkel resa.

Bussen ägdes då av Gilbert Lundin, en verklig profil i Arvidsjaur. Hans pappa hade först bussar därav namnet: Oskar Lundins buss, men sonen Gilbert tog över och körde buss, tror jag fram till pensioneringen. Här kan du läsa mera om Vittjåkk.

Kan inte berätta något mera men jag blev själv rätt glad och förvånad när jag förra sommaren såg bussen här i Bagarmossen, men skylten Vittjåkk. Tyvärr vet jag inte vad Vittjåkk betyder, att det är samiska/lapska vet jag. Jag har försökt att hitta betydelsen men utan resultat...."

Så nu vet vi lite om var den kom ifrån, vart den körde och vilka som körde den.

Men hur kom den till Bagarmossen?
Och var är den nu?

Någon som vet något?
Hör av dig i så fall. Jag har en osannolik liten dröm att få hit bussen till den 24 april och ha med den i utställningen så jag håller mina tummar och tår för att någon vet mer.

Lägg till kommentar

En kanna med kaffe

Fixar en kanna med kaffe, rensar undan på bordet och tar fram en låda med fotografier. I ett kuvert hittar jag svartvita negativ. De är stora, för stora för negativhållaren i skannern men mitten av bilden kommer med. Det räcker.

En man med ett barn i sitt knä. Vinden i håret och armarna runt barnet. Jag tror det är i Stockholm och året kan vara 1958. Mannen är min pappa och barnet är min bror. Jag minns inte att jag någonsin har suttit i min pappas knä. Min äldsta son frågar ibland efter en morfar. Jag har ingen riktigt bra förklaring att ge och tänker att det borde jag kanske ha.

Med det här projektet börjar jag en resa. Jag är lat och väljer den enklaste vägen jag kan komma på, jag reser i fotografins värld. Fotografiet förstår mig och visar sånt jag inte vet om. Jag kanske reser hem men det är inte alls säkert.

Snart är det påsk och då träffar jag min bror. Jag tänker att jag vill visa honom de här bilderna då.

2 kommentarer

Om Ingrid Paulsson

Jag är fotograf och här bloggar jag om att bo på en plats som Bagarmossen. Det handlar om platsen vi bor på och husen vi bor i. Och alla de små små sakerna som får oss att vara hemma på en plats. En känsla, en vindpust, ett leende eller ett underlag att sätta fötterna på.

Och när är man hemma egentligen?
Vad är ett hem och vems hem är det?