Jag tror...

att hemkänslan får oss att ta form , att veckla ut oss och att ta plats. Jag har pratat med Yvonne (som också jobbar med hemsidan och pepparkakshusprojektet) och det började med att vi tittade på bilder från hennes lantställe. Bilder som hennes sambo tagit. Men så såg vi dom andra bilderna, de som hennes morfar tagit. Det kändes helt klockrent på något sätt. Alla berättelser och minnen hon hade därifrån som bara bubblade ut. Och lantstället var verkligen inte bara ett lantställe längre, det var så mycket mer. Det måste vara hemkänsla. (Yvonnes hemkänsla ingår i vår utställning)

Min sambo och jag och våra barn åker titt som tätt till landet. Min sambo har varit där sedan han föddes. Det var hans mamma och pappa som byggde huset på tomten på ön. Och mormor och morfar hjälpte till. Och det är samma sak där. Han tar form och blir till. Om och om och om igen. Så är det att vara hemma tänker jag.

Vi har inte alla i oss de där platserna med det där alldeles speciella sammanhanget. Jag är en av dom som inte har det. Men också jag hittar något och tar form. Också jag hittar en punkt där jag kan säga
-Jaha, där är jag