UR PEPPARKAKSHUSET (av Isa Schöier)

Pjäsmanuset PEPPARKAKSHUSET har en lång tillkomstprocess. Först skrev jag det på beställning till Östgötateatern, det skulle ingå i en större helhet som sen inte blev av. Ja och sen låg det där i byrålådan, eller snarare på hårddisken kanske, och sörjde lite, vilade sig och bidade sin tid.
När hösten 2009 kom så tog jag fram det igen, och började skriva om det på ett för mig ovanligt sätt: jag bestämde mig för att göra det öppet och bjuda in bagisborna till samtal och till att följa mina skrivarmödor via en blogg här på bagis.nu.

Nu är det färdigt och här i mitt pjäshus bor nu en trött och orolig Katerina med sin dotter Nadja, en Torsten som är nybliven pensionär och hans Margareta som kanske inte vill vara hans längre. En Carlos som tar blodtrycket på sig själv och driver advokatfirma i bottenvåningen. Och en inneboende, Dante, som skriker på nätterna.

Här finns en del fragment att läsa. Vill du läsa mer är du välkommen att kontakta mig!
Isa Schöier

SCEN 1 BAKA BAKA LITEN KAKA
SCEN 2 SOPOR/STILLEBEN
SCEN 3 UTANFÖR HUSET
SCEN 6 DET ÄR NATT NU
SCEN 7 JULENS ÄNGEL
SCEN 12 PEPPARKAKSHUSET
SCEN 13 TILL DOM HEMLÖSA

SCEN 1 BAKA BAKA LITEN KAKA

(DANTE står och diskar med gummihandskar i en diskbalja av plast på ett litet bord. Han bor i uthyrningsdelen av Lars lägenhet och när han är klar häller han ut vattnet i handfatet på toaletten, samlar ihop skräp och knyter ihop sin soppåse.)

DANTE:
Det är så lite nu som man får slänga. Jag är rädd att slänga fel saker. Jag känner inte Lars. Jag hyr bara. Jag har gjort en pepparkaksdeg men jag har ingen ugn. Nu vet jag inte var jag ska lägga den. Det är väl kompost egentligen. (kliver ut i trapphuset) Om jag öppnar munnen nu och börjar prata så ska ni inte lyssna på vad jag säger.

(Det smäller i dörrar lite varstans i huset. Dante ångrar sig och går in igen. KATERINA kommer hem till sig med kassar i båda händerna och röjer bordet ifrån leksaker. LARS har just lämnat advokatkontoret men tittar in igen till MARGARETA som sitter lutad över fakturapärmen.)

LARS:
Du borde inte sitta kvar Maggan. Du borde gå hem och klä Torsten med lite glitter och sånt. Jag betalar ingen övertid det vet du.

MARGARETA:
Jag vet inte hur du ska hinna bara.

LARS:
Jag är en överlevare. Ses i morrn.

(Katerina tar fram degkavel, mjöl och pepparkaksformar på köksbordet)

KATERINA:
Man kan försöka bedra sig själv med att allt som händer i den här världen egentligen händer nån annan, att det är därute på nåt vis. I den där världen som kallas för omvärlden och som är som nåt slags tillval, som nåt slags extraval för den som orkar, som att lära sig ett främmande språk, eller som att idrotta, nånting för dom ambitiösa.
I själva verket finns inte omvärlden. Allting är samma värld. Inne och ute, alla gränser är bara på låtsas för att vi ska härda ut.
Ivan har du ätit av pepparkaksdegen?

(IVAN som har suttit med hörlurar på sig djupt försjunken i ett dataspel reagerar inte och Katerina insisterar inte. Börjar baka med det som finns kvar av degen.)

KATERINA:
Hur har du haft det i dag Ivan?
Ivan?
IVAN!

IVAN:
Ja mamma. Skrik mera.

(snappar åt sig lite deg och går ut i trapphuset. Katerina försöker baka lite till men ger upp. Tar Ivans jacka och sin egen och går ut. JULENS ÄNGEL kliver fram i det övergivna köket och rättar till pepparkaksdegen lite. Tittar lite bekymrat i kassarna. Försvinner ut i trapphuset också han. )

SCEN 2 SOPOR/STILLEBEN

(Ett intensivt ljus tänds samtidigt i hela huset. Alla lägenheterna blir synliga. Dantes lilla rum är tomt men det hörs ljud ifrån toaletten, på kontoret tittar Margareta upp från pärmarna, ställer in dom i bokhyllan och tar sin väska för att gå.)

MARGARETA:
Vi hjälper människor. Jag brukar tänka så. Jag ser dom framför mig, jag tänker att vi håller dom i handen. Sen måste vi ju ta betalt men egentligen är det inte det det handlar om.

(Margareta lämnar kontoret. Uppe hos sig ligger Lars och vilar i en bakåtfälld fåtölj med ett par nycklar i handen, till synes ostörd av ljuset, och i Torsten och Margaretas lägenhet står Torsten och väger sig på en badrumsvåg. Han sparkar av sig tofflorna för att förbättra resultatet lite. Tar av sig byxorna. Margareta kommer hem och han försöker få på sig dom igen.)

TORSTEN:
Jag tog en dusch.

MARGARETA:
En dusch? Så här dags?

TORSTEN:
Ja jag duschade lite. Ska du ha nån mat nu då. Det har stått här hur länge som helst.

(De äter)

MARGARETA:
Det är i alla fall skönt med vintermörkret.

TORSTEN:
Ja.

MARGARETA:
Det är i alla fall skönt.

(Dante har borstat tänderna och funderar på ett nytt försök att gå ut med soporna. Lars vaknar till av ljudet när han tappar nycklarna i golvet. Sätter sig upp)

LARS:
Jag är en överlevare.

TORSTEN:
Ikväll sätter jag upp krubban.

MARGARETA:
Varför gör du det där varje år? Du tror ju inte ens på det?

TORSTEN:
Vad vet du om vad jag tror och inte tror? (reser sig efter en stund och börjar duka av)

MARGARETA:
Torsten.

TORSTEN:
Skulle du inte baka pepparkakor?

MARGARETA:
Jo. Torsten.

TORSTEN:
Ska du säga nåt så säg det och sitt inte bara där och tjata. Torsten Torsten. Jag vet vad jag heter. Jag tar ner krubban. (kliver upp på en stol )

MARGARETA:
Kan vi inte strunta i julen i år? Vi har tre vise män och alla har tappat huvet, kan vi inte bara strunta i det?

TORSTEN:
Jo. Om du tycker så. Ska vi bara slänga den här då? Ut i soporna? Vad ska vi göra då i jul?

MARGARETA:
Vi kanske kan dela på oss lite?

TORSTEN:
Dela på oss? Vi sitter väl inte ihop heller.

(Lars går fram till sin telefon och försöker ringa, men den fungerar inte. Han drämmer till den, drar på sig en rock och går ut)
MARGARETA:
Det är i alla fall skönt att det är mörkt.

(det blir mörkt)

SCEN 3 UTANFÖR HUSET

(Ivan sitter uppflugen på en soptunna, det är en modern sopstation med olika behållare för olika typer av sopor. Katerina står och röker.)

IVAN:
Vet du varför hålen är så små?

KATERINA:
För att man ska vika ihop kartongerna.

IVAN:
Nej för att annars kryper dom hemlösa in och lägger sig.

KATERINA:
Har du hittat på det?

IVAN:
Vi har pratat om dom i skolan.

(Katerina är tyst en stund. Sen fimpar hon mot väggen.)

KATERINA:
Det är ett jävla snackande om dom hemlösa bara för att det är jul, tror dom att alla andra människor är så förbannat hemma då? (Ser sig om efter en plats att lägga fimpen på. Hittar hon någon eller tar Ivan hand om den?) Tror dom att hemkänslan är så stark i det här landet va?

IVAN:
Nu går vi upp mamma.

KATERINA:
Förlåt Ivan. Det är inte ditt fel.

IVAN:
Det vet jag väl. Det är ditt. Skyll dig själv om du inte känner dig hemma. För här bor vi i alla fall.

(Försvinner in genom porten. Katerina ska just följa efter när Dante backar ut ur porten med sin påse i ena handen. När han ser henne försöker han vända men han får inte koden att fungera.)
KATERINA:
Ska du in eller ut?

DANTE:
Jag kan visst aldrig hålla reda på koden.

KATERINA:
2005. Dom har ingen vidare fantasi. (slår koden) Ibland vill den inte.

DANTE:
Det är inte det att jag är blyg. Problemet med mig är att jag pratar för mycket. Jag överdriver allting. Jag passar inte bland folk helt enkelt.

KATERINA:
Du får väl ta det lite lugnare kanske.

DANTE:
Ja. Jag ska slänga den här. Titta! (slänger sin soppåse. Katerina tvekar om hon ska gå eller stanna. )

DANTE (forts:)
Den här också. (tar fram pepparkaksdegen och slänger den också) Jag kan lika gärna slänga alltsammans, eller hur? Det är en pepparkaksdeg. Jag har en deg men ingen ugn.

KATERINA:
Jag måste gå in.

DANTE:
Idag kan man känna sig rädd. Alltså inte idag tisdag till skillnad från i morgon onsdag. Det är inte en fråga om veckodagar. Utan idag för att vi inte kan låta bli att leva just här och nu. Idag.
Och det enda man kan göra är att försöka hålla rädslan en bit bort så här, en bit ifrån sig så att den blir som en sak, nånting man har. Eller inte har. Förstår du? Du förstår inte. Jag visste det.

KATERINA:
Du jag är ledsen om jag sa nånting dumt förut. Jag måste verkligen gå in nu. 2005. Kommer du ihåg det?

DANTE:
Jag har skrämt bort dig. Jag skrämmer bort alla. Utom din son. Han lär mig att sortera.

KATERINA:
Ivan?

(Torsten kommer ut med krubban i en vit skokartong. Han trycker ner den i den vanliga soptunnan.)

KATERINA:
Förlåt men vad har du med Ivan att göra?

DANTE:
Ingenting. Papper och plast. Han lär mig att sortera. Glas går för sig. Och det ska det ju. Och ljust glas går för sig och mörkt glas går för sig. Ofärgat heter det, Och färgat.

KATERINA:
Jag har inte tid med det här.

DANTE:
Jag skriker på nätterna också.

KATERINA:
Du vem fan har inte lust att skrika på nätterna?

(Katerina går in)

TORSTEN:
Så det är du det. Som skriker. Du bor hos Lars va?

DANTE:
Jag måste gå upp nu. 2005. (slår koden och går in i huset)

TORSTEN:
(ensam) Jaha. Jaha så du måste gå upp nu. Själv måste jag ingenting. Ingenting!
(Plockar upp lite skräp på marken och går bort till sopstationen med det. Kastar det. Papper för sig och plast för sig. Sparkar sen till en av behållarna. Dante blir synlig. Lars kommer gående med en fastfoodpåse i handen.)

LARS:
Torsten!

TORSTEN:
Hej du. (hittar ett sista skräppapper och fångar upp det från marken.)

DANTE:
Vi kan inte säga att det skrämmer oss för det finns inget oss. Förstår du inte? Oss. Vi. Det är ju som att säga att det finns ett sammanhang, att vi hör ihop, att vi tycker nåt tillsammans, det går inte att göra såna anspråk, det är inte sant helt enkelt, nu flyger alla fritt i ett tomrum, nej det går inte att säga att det är ett tomrum, för någon är det ett tomrum, för nån annan är det inte det. Jag är så trött. Vi kan inte säga att vi längtar efter nånting heller för varje människa har rätt att längta efter precis vad som helst, det som är min hetaste önskan är en mardröm för nån annan, vi hör inte ihop.

(Lars har gått in med sin påse. Höll han kanske upp dörren för Torsten? Dante börjar diska igen fast det inte behövs. Som för att trösta sig själv? Katerina blir synlig inne på sin toalett. Hon har fortfarande jackan på sig. Hon går igenom sina tänder med tandtråd.)

KATERINA:
Ivan! IVAN!

(När hon inte får nåt svar går hon iväg för att leta efter honom. Dante diskar. Han torkar sig i ansiktet med skjortärmen.)

DANTE:
Vi hör inte ihop.

- - - - - - - - - - - - - - - -

SCEN 6 DET ÄR NATT NU

(Katerina sitter vid sitt köksbord och försöker rädda över en och annan degbit till en plåt. Det mesta hamnar i papperskorgen. På en annan plåt ligger delar till ett pepparkakshus.)

IVAN:
Varför gör du inte ett höghus? Ingen bor i såna där hus längre.

KATERINA:
Svara istället.

IVAN:
Jag känner alla här i huset.

KATERINA:
Vad betyder känner?

IVAN:
Det är inte alla som pratar med barn. Men han gör det.

KATERINA:
Dante. Heter han verkligen Dante?

IVAN:
Får jag inte prata med vem jag vill?

KATERINA:
Det är bara det att han verkar så ensam. Han kanske inte mår så bra.

IVAN:
Du är väl också ensam.

KATERINA:
Jag?

IVAN:
Ja. (tar sin jacka för att gå ut.)

KATERINA:
Du stannar inne! Det är natt nu. HÖR DU VAD JAG SÄGER? (Tar ifrån honom jackan och ställer sig i vägen. Ivan försvinner in på sitt rum istället och lämnar henne ensam)

------

Och senare i samma scen:

(Lars bankar i väggen till Dantes rum.)

LARS:
MEN KAN DU HÅLLA KÄFTEN DÄRINNE? DET ÄR NATT FÖR FAN! (bankar igen. Går och sätter sig på kanten av sin fåtölj.) Kan du hålla käften?

(Dante tänder en lampa. Klär på sig i all hast och ger sig ut för att inte störa mer. Det blir lugnt i huset.)

(Ivan i pyamas tänder ett stearinljus eller en ficklampa inne i sitt sovrum)

IVAN:
Kära Gud jag ber för alla som skriker att dom ska sluta och särskilt då för min mamma eftersom hon egentligen inte menar det. Hon vill vara mer med mig. Hon vill inte jobba på kvällarna men hon gör det ändå. Men jag tycker att hon kan jobba när hon vill. Jag behöver upptäcka saker. Jag behöver tid för att se allting. Och det är bra när hon jobbar för då kan jag vara överallt. Hon tror att jag längtar efter henne hela tiden men det gör jag inte. Jag längtar bara efter henne ibland. Och då går jag till henne. Jag går till henne på sjukhuset också. Så egentligen behövde hon inte oroa sig. Kan du se till det? Tack och god natt.

SCEN 7 JULENS ÄNGEL

(Det är tomt vid sopstationen. Som tur är lyser en gatlykta så vi ser när locket på den vanliga soptunnan lyfts upp och julens ängel kommer uppkravlande med Torstens krubbkartong i händerna. Vingarna fastnar och går sönder. Han tänker efter lite och placerar den där Ivan brukar sitta, slår sedan koden till porten men den vill inte fungera. Inte ens om han plockar upp sitt trollspö och svingar det. Han hittar Katerinas gamla fimp och låtsasröker den. Tittar upp mot huset. Därinne är det mörkt utom hos Katerina och kanske på kontoret där en lampa lyser upp högen med kvitton på golvet.)

KATERINA:
Ivan? På vilket sätt är jag ensam menar du? Är det nån som har sagt det till dig? Ser jag så ensam ut? Sover du Ivan?

(sätter på sig en jacka över nattlinnet och ett par byxor, letar rätt på cigaretterna och går ut. Samtidigt famlar Torsten i mörkret efter nycklarna i Margaretas kofta. Kanske ser vi det. Kanske ser vi honom först när han kommer in på kontoret i morgonrock och träskor, slår på kopiatorn och sätter sig för att skriva ett flygblad som han sen kopierar upp i ett tjugotal exemplar.)

TORSTEN:
Han har skrikit en gång för mycket nu. Det finns gränser för allting. Gränser är till för att man ska kunna urskilja när en överträdelse har ägt rum. Och ju fler överträdelser desto mer behöver vi gränserna.
Jag vill bara sova ifred. En människa har rätt att sova ifred, eller hur? Sova, och sen fira jul. Satans vad det är kallt här!

(Torsten börjar dela ut lappar till publiken. Vad händer med Julens ängel?? Får han en lapp? Som han inte kan läsa? Eller flyr han? Tar han sig in i huset?)

TORSTEN:
En gång är ingen gång säger dom. Men det finns alltid den gången som är en gång för mycket. När någonting sker en gång för mycket kan hela bilden förändras.

- - - - - - - - - - - -

SCEN 12 PEPPARKAKSHUSET

IVAN:
I morgon är sista skoldan. Sen kommer lovet. Jag tror att vintern är till för att vara före och efter jullovet. För att bädda in det. För julen måste ha ett lager av snö och vinter omkring sig eftersom den själv är så varm. Vi skulle inte orka med all kärlek på julen annars.

(Margareta kommer ut genom porten, ängeln skräms på flykten. Margareta ställer ifrån sig sin resväska och ser efter hur Torsten mår. Lars och Katerina kommer ut också dom.)

MARGARETA:
Han sover.

KATERINA:
Gå nu. Taxin väntar inte. Eller vill du stanna?

MARGARETA:
Nej. (går, tvekar ändå) Jag såg en ängel. Vad betyder det när man ser en ängel?

LARS:
(ler) Att man behöver semester, Maggan.

(Maggan går/åker iväg med taxin. Lars och Katerina hjälps åt att svepa en extra rock om Torsten och få upp honom på fötter för att ta in honom)

LARS:
Kan vi gå upp till dig tror du? Jag gav mina nycklar till din grabb.

KATERINA:
Dina nycklar? Varför det? Gav du dina nycklar till Ivan?

LARS:
Han förtjänade dom väl bättre antar jag. Kom nu Torsten. Nu ska vi in och tina upp dig lite.

TORSTEN:
Jag har en pepparkaksdeg. Vi kan baka. Så slipper Margareta. Hon kan ju inte alltid hålla på att baka.

LARS:
Maggan har gått.

KATERINA:
Lars kan baka. Lars kan göra ett nytt hus åt Ivan. Med kristyr och allt.

TORSTEN:
(sliter sig loss) Vaddå gått? Vart har hon gått?

KATERINA:
Hon har inte gått. Hon har rest.

TORSTEN:
Har hon rest?

LARS:
Vad är det där?

SCEN 13 TILL DOM HEMLÖSA

(Dante står i sitt öppna fönster och viker sedlar till flygplan som han slänger ut genom fönstret. Ivan ser på)

IVAN:
Det är till dom hemlösa va?

DANTE:
Alla människor är hemlösa.

IVAN:
Nu kan du inte betala hyran.

DANTE:
Nej.

IVAN:
Är du glad?

DANTE:
(tittar på Ivan) Vill du hjälpa mig?

- - - - - - - - - - - - - --

SCEN 1 BAKA BAKA LITEN KAKA

(DANTE står och diskar med gummihandskar i en diskbalja av plast på ett litet bord. Han bor i uthyrningsdelen av Carlos lägenhet och när han är klar samlar han ihop skräp och knyter ihop sin soppåse.)

DANTE:
Det är så lite nu som man får slänga. Jag är rädd att slänga fel saker. Jag känner inte Carlos. Jag hyr bara. Ett rum. Jag har gjort en pepparkaksdeg men jag har ingen ugn. Nu vet jag inte var jag ska lägga den. Det är väl kompost egentligen. (samlar sig inför att gå ut i trapphuset)
Om jag öppnar munnen nu och börjar prata så ska ni inte lyssna på vad jag säger.

(Det smäller i dörrar lite varstans i huset. Dante ångrar sig och stannar inne. KATERINA kommer hem till sig med kassar i båda händerna och röjer köksbordet, tar fram degkavel, mjöl och pepparkaksformar. CARLOS har just lämnat advokatkontoret men tittar in igen till MARGARETA som sitter lutad över fakturapärmen.)

CARLOS:
Du borde inte sitta kvar Maggan. Du borde gå hem och klä Torsten med lite glitter och sånt. Jag betalar ingen övertid det vet du.

MARGARETA:
Jag vet inte hur du ska hinna bara.

CARLOS:
Jag är en överlevare. Ses i morrn. (går)

(vid köksbordet hos Katerina)

(NADJA som har suttit med hörlurar på sig djupt försjunken i ett dataspel reagerar inte och Katerina insisterar inte. Börjar baka med det som finns kvar av degen.)

KATERINA:
Hur har du haft det i dag Nadja?
Nadja?
NADJA!

NADJA:
Ja mamma. Skrik mera.

(snappar åt sig lite deg och går ut i trapphuset. Katerina försöker baka lite till men ger upp. Tar Nadjas jacka och sin egen och går ut. JULENS ÄNGEL kliver fram i det övergivna köket och rättar till pepparkaksdegen lite. Tittar lite bekymrat i kassarna. Försvinner ut i trapphuset också han. )

SCEN 2 SOPOR/STILLEBEN

MARGARETA:
Vi hjälper människor. Jag brukar tänka så. Jag ser dom framför mig, jag tänker att vi håller dom i handen. Sen måste vi ju ta betalt men egentligen är det inte det det handlar om.

(Margareta lämnar kontoret. Uppe hos sig ligger Carlos och vilar i en bakåtfälld fåtölj med ett par nycklar i handen, till synes ostörd av ljuset, och i Torsten och Margaretas lägenhet står Torsten och väger sig på en badrumsvåg. Han sparkar av sig tofflorna för att förbättra resultatet lite. Tar av sig byxorna. Margareta kommer hem och han försöker få på sig dom igen.)

TORSTEN:
Jag tog en dusch.

MARGARETA:
En dusch? Så här dags?

TORSTEN:
Ja jag duschade lite. Ska du ha nån mat nu då. Det har stått här hur länge som helst.

(De äter)

MARGARETA:
Det är i alla fall skönt med vintermörkret.

TORSTEN:
Ja.

(De äter)

MARGARETA:
Det är i alla fall skönt.

(Carlos vaknar till av ljudet när han tappar nycklarna i golvet. Sätter sig upp)

CARLOS:
Jag är en överlevare.

TORSTEN:
Ikväll sätter jag upp krubban.

MARGARETA:
Varför gör du det där varje år? Du tror ju inte ens på det?

TORSTEN:
Vad vet du om vad jag tror och inte tror? (reser sig och börjar duka av)

MARGARETA:
Torsten.

TORSTEN:
Skulle du inte baka pepparkakor?

MARGARETA:
Jo. Torsten.

TORSTEN:
Ska du säga nåt så säg det och sitt inte bara där och tjata. Torsten Torsten. Jag vet vad jag heter. Jag tar ner krubban. (kliver upp på en stol)

MARGARETA:
Kan vi inte strunta i julen i år? Vi har tre vise män och alla har tappat huvet, kan vi inte bara strunta i det?

TORSTEN:
Jo. Om du tycker så. Ska vi bara slänga den här då? Ut i soporna? Vad ska vi göra då i jul?

MARGARETA:
Vi kanske kan dela på oss lite?

TORSTEN:
Dela på oss? Vi sitter väl inte ihop heller.

(En blodtrycksmanschett pumpas upp. Ljudet kommer från Carlos som sitter framåtlutad i fåtöljen med skjortärmen uppkavlad. Han tar blodtrycket på sig själv och när han är klar reser han på sig.)

CARLOS:
Första steget till frihet är att förhålla sig kallt. Frihet är inte en känsla. Frihet är ett förhållningssätt. Det är där dom flesta tar fel. Man är inte fri när man känner sig fri.

(Dante spolar i toaletten och kommer ut i sitt lilla rum. Tar upp soppåsen för att gå ut med den. Hejdar sig och väntar när han hör hur Carlos rör sig i hallen intill, först när Carlos har plockat upp sina nycklar från golvet, tagit på sig en rock och gått ut genom sin ytterdörr och nerför trappan ger sig Dante ut med sin sopppåse. Det blir åter tyst och stilla i huset.)

MARGARETA:
Det är i alla fall skönt att det är mörkt.

(det blir mörkt)

SCEN 3 STRÖMBRYTAREN

(Julens ängel har hittat strömbrytaren på teaterns vägg. Han provar den några gånger. Leker lite med belysningen. Upptäcker sig själv på olika sätt i ljuset. När ljuset plötsligt tänds bakom honom på husets yttervägg drar han sig undan)

SCEN 4 UTANFÖR HUSET

(Nadja sitter uppflugen på en soptunna, det är en modern sopstation med olika behållare för olika typer av sopor. Katerina står och röker.)

NADJA:
Vet du varför hålen är så små?

KATERINA:
För att man ska vika ihop kartongerna.

NADJA:
Nej för att annars kryper dom hemlösa in och lägger sig.

KATERINA:
Har du hittat på det?

NADJA:
Vi har pratat om dom i skolan.

(Katerina är tyst en stund. Sen fimpar hon mot väggen.)

KATERINA:
Det är ett jävla snackande om dom hemlösa bara för att det är jul, tror dom att alla andra människor är så förbannat hemma då? (Ser sig om efter en plats att lägga fimpen på.) Tror dom att hemkänslan är så stark i det här landet va?

NADJA:
Nu går vi upp mamma. (tar hand om fimpen och slänger den)

KATERINA:
Förlåt Nadja. Det är inte ditt fel.

NADJA:
Det vet jag väl. Det är ditt. Skyll dig själv om du inte känner dig hemma. För här bor vi i alla fall. (går in, på väg in möter hon Carlos som inte tar nån notis om henne utan försvinner längs gatan.)

(Katerina letar rätt på fimpen igen och tänder den snabbt. Röker några snabba sista bloss på väg mot porten, slår koden men den fungerar inte. Dante öppnar och de möts i dörröppningen.)

KATERINA:
Ska du in eller ut?

DANTE:
Ut. (håller i dörren) Det är inte det att jag är blyg. Problemet med mig är att jag pratar för mycket. Jag överdriver allting. Jag passar inte bland folk helt enkelt. Det är det. Förstår du?

KATERINA:
Du får väl ta det lite lugnare kanske. (gör en ansats att gå in)

DANTE:
Ja. Jag ska slänga den här. Titta! (håller upp sin soppåse) Den här också. (tar fram pepparkaksdegen och visar den också) Jag kan lika gärna slänga alltsammans, eller hur? Det är en pepparkaksdeg. Jag har en deg men ingen ugn.

KATERINA:
Jag måste gå in.

KATERINA:
Du jag är ledsen om jag sa nånting dumt förut. Jag måste verkligen gå in nu.

DANTE:
(snabbt): 2010.

KATERINA:
Va?

DANTE:
Jag har skrämt bort dig. Jag skrämmer bort alla. Utom din dotter. Hon hjälper mig med det här. Sortera.

KATERINA:
Nadja?

(Torsten kommer ut med krubban i en vit skokartong. Han trycker ner den i den vanliga soptunnan.)

KATERINA:
Förlåt men jag förstod inte vad har du med Nadja att göra?

DANTE:
Ingenting. Papper och plast. Det är koden. 2010. Dom har ingen vidare fantasi.

KATERINA:
Alltså ursäkta jag kan koden. Jag undrade bara hur du känner Nadja.

DANTE:
Hon lär mig att sortera. Glas går för sig. Och det ska det ju. Och ljust glas går för sig och mörkt glas går för sig. Ofärgat heter det, Och färgat.

KATERINA:
Jag har inte tid med det här.

DANTE:
Jag skriker på nätterna också.

KATERINA:
Du vem fan har inte lust att skrika på nätterna?

(Katerina går in)

TORSTEN:
Så det är du det. Som skriker. Du bor hos Carlos va?

DANTE:
Jag måste gå upp nu. (slår koden och går in i huset)

TORSTEN:
(ensam) Jaha. Jaha så du måste gå upp nu. Själv måste jag ingenting!

(Torsten plockar upp lite skräp på marken och går bort till sopstationen med det. Kastar det. Papper för sig och plast för sig. Sparkar sen till en av behållarna. Carlos återvänder med en fastfoodpåse i handen. Studerar Torsten och stannar upp.)

CARLOS:
Torsten!

TORSTEN:
Hej du. (Hittar ett sista skräppapper och fångar upp det från marken.)

CARLOS:
Fint du gör. Torsten.

(Dante blir synlig inne i huset.)

TORSTEN:
Det ska väl vara lite fint härute nu.

CARLOS:
Ja för dom som bryr sig om sånt. (går in)

TORSTEN:
Du! Advokaten! … (försvinner in efter Carlos)

KATERINA:
Nadja! NADJA!

(När hon inte får nåt svar går hon iväg för att leta efter henne. Dante diskar. Han torkar sig i ansiktet med skjortärmen.)

DANTE:
Vi hör inte ihop.

----------

SCEN 7 DET ÄR NATT NU

(Katerina sitter vid sitt köksbord och försöker rädda över en och annan degbit till en plåt. Det mesta hamnar i papperskorgen. På en annan plåt ligger delar till ett pepparkakshus.)

NADJA:
Varför gör du inte ett höghus? Ingen bor i såna där hus längre.

KATERINA:
Svara istället.

NADJA:
Jag känner alla här i huset.

KATERINA:
Vad betyder känner?

NADJA:
Det är inte alla som pratar med barn. Men han gör det.

KATERINA:
Dante. Heter han verkligen Dante?

NADJA:
Får jag inte prata med vem jag vill?

KATERINA:
Det är bara det att han verkar så ensam. Och så det där med skriken. Han kanske inte mår så bra.

NADJA:
Du är väl också ensam.

KATERINA:
Jag?

NADJA:
Ja. (tar sin jacka för att gå ut.)

KATERINA:
Du stannar inne! Det är kväll nu. HÖR DU VAD JAG SÄGER? (Tar ifrån henne jackan och ställer sig i vägen. Nadja försvinner in på sitt rum istället och lämnar henne ensam.)

----------------

Och senare i samma scen:

(Carlos far upp och bankar i väggen till Dantes rum)

CARLOS:
MEN KAN DU HÅLLA KÄFTEN DÄRINNE? DET ÄR NATT FÖR FAN! NATT! (bankar igen. Släcker en lampa går och sätter sig på kanten av sin fåtölj.) Kan du hålla käften?

(Dante tänder en lampa. Klär på sig i all hast och ger sig ut för att inte störa mer. Det blir lugnt i huset.)

SCEN 8 KÄRE GUD

(Nadja i pyamas tänder ett stearinljus eller en ficklampa inne i sitt sovrum)

NADJA:
Kära Gud jag ber för alla som skriker på natten att dom ska sluta och särskilt då för min mamma eftersom hon egentligen inte menar det. Hon vill vara mer med mig. Hon vill inte jobba på kvällarna men hon gör det ändå. Men jag tycker att hon kan jobba när hon vill. Jag behöver upptäcka saker. Jag behöver tid för att se allting. Och det är bra när hon jobbar för då kan jag vara överallt.
Som i det här huset till exempel. Det finns platser i det här huset där hon inte har varit ens. Vuxna förstår inte hus lika bra som barn. Det är kanske för att dom alltid har nycklar. Dom behöver aldrig sitta i trappan och vänta. Jag tror inte man känner till ett hus innan man har suttit några gånger i trappan och bara hört allting. Man tror att man ska lyssna på en massa ljud och det gör man väl också. Fast mest hör man hur tyst det kan bli ibland.
Hon tror att jag längtar efter henne hela tiden men det gör jag inte. Jag längtar bara efter henne ibland. Så egentligen behövde hon inte oroa sig. Så kan du se till det? Tack och god natt.

SCEN 9 JULENS ÄNGEL

(Det är tomt vid sopstationen. Som tur är lyser en gatlykta så vi ser när locket på den vanliga soptunnan lyfts upp och julens ängel kommer uppkravlande med Torstens krubbkartong i händerna. Vingarna fastnar och går sönder. Han tänker efter lite och placerar den där Nadja brukar sitta, slår sedan koden till porten men den vill inte fungera. Inte ens om han plockar upp sitt trollspö och svingar det. Han hittar Katerinas gamla fimp och låtsasröker den. Tittar upp mot huset. Därinne är det mörkt utom hos Katerina och kanske på kontoret där en lampa lyser upp högen med kvitton på golvet.)

KATERINA:
Nadja? På vilket sätt är jag ensam menar du? Är det nån som har sagt det till dig? Ser jag så ensam ut? Sover du Nadja?

(Torsten kliver genom väggen och börjar dela ut lappar till publiken. Kanske får också julens ängel en lapp, som han inte kan läsa?)

TORSTEN:
Varsågoda! Tag och läs! Skulle man kunna säga. Satans vad det är kallt här! (försvinner in genom porten för att dela ut lapparna i trappuppgången.)

--------------

SCEN 16 PEPPARKAKSHUSET

NADJA:
I morgon är sista skoldan. Sen kommer lovet. Jag tror att vintern är till för att vara före och efter jullovet. För att bädda in det. För julen måste ha ett lager av snö och vinter omkring sig eftersom den själv är så varm. Vi skulle inte orka med all kärlek på julen annars.

(Nere vid sopstationen försöker nu Julens ängel med sitt spö eller på annat sätt att väcka Torsten. När det inte fungerar ger han upp och tänker ut andra sätt att värma honom lite. Med kartonger? Med sin kropp? Har en ängelkropp nån värme? Margareta kommer ut genom porten, ängeln skräms på flykten. Margareta ställer ifrån sig sin resväska och ser efter hur Torsten mår. Carlos och Katerina kommer ut också dom.)

MARGARETA:
Han sover.

KATERINA:
Gå nu. Taxin väntar inte. Eller vill du stanna?

MARGARETA:
Nej. (går, tvekar ändå) Jag såg en ängel. Vad betyder det när man ser en ängel?

CARLOS:
(ler) Att man behöver semester, Maggan.

(Maggan går/åker iväg med taxin. Det fladdrar till som av änglavingar när den far iväg. Carlos och Katerina hjälps åt att svepa en extra rock om Torsten och få upp honom på fötter för att ta in honom)

CARLOS:
Kan vi gå upp till dig tror du? Jag gav mina nycklar till din tjej.

KATERINA:
Dina nycklar? Varför det? Gav du dina nycklar till Nadja?

CARLOS:
Hon förtjänade dom väl bättre antar jag. Kom nu Torsten. Nu ska vi in och tina upp dig lite.

TORSTEN:
Jag har en pepparkaksdeg. Vi kan baka. Så slipper Margareta. Hon kan ju inte alltid hålla på att baka.

CARLOS:
Maggan har gått.

TORSTEN:
Vaddå gått? Vart har hon gått?

KATERINA:
Hon har inte gått. Hon har rest.

TORSTEN:
(sliter sig häftigt loss) Har hon rest?

CARLOS:
Vad är det där?

SCEN 17 TILL DOM HEMLÖSA

(Dante står i sitt öppna fönster och viker sedlar till flygplan som han slänger ut genom fönstret. Nadja ser på)

NADJA:
Det är till dom hemlösa va?

DANTE:
Alla människor är hemlösa.

NADJA:
Nu kan du inte betala hyran.

DANTE:
Nej.

NADJA:
Är du glad?

DANTE:
(tittar på Nadja) Vill du hjälpa mig?

---------------

Bagisbloggen

Allt du visste och inte visste om Bagis fångat i en blogg nära dig.

KÖP BAGIS HJÄRTA !

Skivan finns att köpa hos Peppes bredvid tunnelbanan och kan beställas här på hemsidan.
Vuxen man

Hög musik

Se vad som är på gång i stadsdelen.

"Jag missade Woodstock" av Bengt O Björklund finns nu att köpa på Peppes cafe vid T-banan.
Läs mer om boken här