Konsten att växa upp

Dalia Ali går sista året på Bagarmossens skola och har dessutom bott i Bagis hela livet. På fritiden spelar hon fotboll och umgås med kompisar. Hon var en av vinnarna i Pepparkakshusprojektet kröniketävling på temat ”Hus och livsmiljö”.

Vad är det egentligen som bidrar till att man blir en bra och framgångsrik människa? Är det kanske bara så att vissa människor är födda för att gå i de risiga spåren och stöta på hinder hela livet ut, medan några andra får chansen att glänsa och i princip får alla sina drömmar uppfyllda tills dagen de dör?

Är det kanske så att samhället man lever i har ett stort inflytande på hur ens liv kommer att se ut framöver, och där det gäller att föräldrarna hittar ett schyst ställe att bo på, så att barnen kan få en trygg uppväxt? Men kan det kanske även vara så att föräldrarna formar sina barn genom att ständigt upprepa ”du min son, ska bli en duktig doktor och försörja oss” eller varför inte” igår snodde jag värsta snygga bilen, du skulle bara ha varit med”.

Därför anser jag att uppväxten lägger grunden för vilka egenskaper barnet kommer att få när det blir äldre. Men uppväxten ska inte heller bara innebära en dans på rosor, för jag tror att man då kommer få det svårare i vuxenlivet, eftersom man där måste ta konsekvenserna för sina handlingar helt ensam, utan någon förälder som står och håller en i handen. Därför måste barndomen innehålla lite av allt som livet kan bjuda på och det är här Bagis kommer in i bilden. Ett ställe som jag och säkert massor av andra ungdomar har växt upp i, ett ställe som speglar verkligheten men som på samma gång ger dig en trygg och bekväm uppväxt. Bagis får i alla fall mig att känna en viss samhörighet, trots att det är mångkulturellt. Och eftersom alla människor agerar och reagerar på olika sätt, kan man även försöka ta det bästa från varje individ. Och om det inte hade varit för de olika kulturblandningarna, hade vi inte kunnat köpa de goda maträtterna som Kebab och Pizza i Bagarmossens centrum, vilket hade känts smaklöst när magen plötsligt börjat kurra. Och varje gång man går ner till centrum stöter man nästan alltid på någon person som man känner där, vilket gör det hela besöket mycket trevligare!

Jag och mina kompisar brukade tidigare gå in i biblioteket i centrum och göra läxorna eller plocka fram de tjocka pärmarna med Julia tidningar, som alltid innehöll det senaste skvallret om flickornas favoritkändisar. Vi brukade tillbringa flera timmar i biblioteket, för att det alltid fanns någonting att göra där inne, vare sig det var en regnig sommardag eller en snöig vinterdag. Om vi tröttnade på att göra läxorna eller läsa tidningar, kunde vi logga in på datorn, spela schack eller varför inte bara sitta och snacka i den härliga miljön.

Men åren gick och att sitta i biblioteket var inte lika roligt längre. Utan man började istället tycka om att stå i centrum och hänga med de ”tuffa” personerna, eftersom man tyckte att det var någonting mycket coolare. Och det man tidigare hade trott om dessa personer som ständigt stod i centrum och hängde, visade sig vara fel. För att de var varken ute efter att göra illa någon eller att bli kriminell, utan på gatan mitt i centrum, möttes de personer som hade det lite svårt hemma och som behövde extra mycket stöd. Och de människor som man tidigare bara hade sett fasaden på och som alltid kunde kännas lite aggressiva i sitt uppträdande, började så småningom öppna upp sig och visa mer känslor. Man började känna att man tillhörde en grupp, där man inte längre fick stå i skuggan och skämmas för den man var, trots att man hade vissa svårigheter hemma. Och det är även då risken för konflikter ökar, eftersom alla har lite problem, och när alla känner en gemenskap kan detta lätt gå över till ett överbeskyddande. Det är då gängbråken kan ta en riktig fart och det blir då svårt att hitta en återvändsgränd på de kriminella spåren, eftersom konflikterna bara blir större och större mellan gängen och en vendetta som handlar om stolthet, långsamt börjar växa fram.

Och det är härifrån folk får den negativa uppfattningen om Bagis, eftersom de relaterar dessa ungdomar som står i centrum och ser dystra ut till Bagarmossen. Medan det i egentligen handlar om ungdomar som skulle kunna bidra med så mycket positivt för Bagis framtid med deras intelligens, och där allt i själva verket bara handlar om att det inte finns några pengar att lägga ut.

Kan någon politiker eller människa som har en synpunkt på denna fråga, säga mig vart dessa förbryllade själar i sådant fall ska ta vägen. När Bagishuset, motorklubben och andra fritidsgårdar var och varannan månad läggs ner på grund av att staten inte är villig att satsa pengar på dagens ungdomar, trots att Sveriges framtid ligger i deras händer? Kan någon människa klandra mig när jag påstår att det är i förorterna talangerna och de stora drömmarna gror och så småningom går i uppfyllelse? Detta tror jag personligen beror på att de som har det svårt lär sig att uppskatta det de har och att detta även kan ge styrkan för att uthärda bördan. Där hoppet om att se ljuset växer sig starkare för varje dag som går. Ljuset som kan förändra hela ens liv på bara en natt.

Det har aldrig varit och kommer aldrig att bli lätt att växa upp i en förort som ofta blir bortglömd, men om man får upp ögonen för varandra och tillsammans strävar efter att få det bättre, kommer vi att vara en god bit på vägen…